Ja happ, då har jag börjat hämta mig så smått efter ett av årets rundningsmärken. Om man nu hade haft minsta önskan att spara tradiga minnen hade det varit lätt ordnat, för tystnaden gick att skära i med kniv.

 

Helt seriöst - fy fan.

 

I denna nya tidens anda så lär jag inte få veta vilka hingstägare som fick igenom denna kvasiintelligenta idé. Men hör ni, bara så ni vet, det är så här man skapar monster. Det blir INTE så att snacket kring hingstar försvinner. Tvärt om står det oemotsagt. Det enda som finns kvar när det ringer av tystnad och ställningstagande är fullkomlig spekulation. Och det var det ni ville bli av med. Väl?

 

Vidare blir jag allvarligt nyfiken på hur nämnden ser på sin förmåga till ställningstagande. Man har alltid slitit på formatet för att känslan av högtidlighet ska infinna sig, tittat lite svart på Herning (if only osv) och genomdrivit fundamentala förändringar som inneburit fundamentala försämringar. Nyfiken fråga - vet den högra handen ens om att den vänstra finns?

 

Oj, så jag har funderat kring detta. Vi som avlar är fullkomligt beroende av att någon tar fram och håller hingstar, det är det inget snack om. Denne kan å sin sida bestämma vad han önskar betalt och stoägaren får avgöra vad som är acceptabelt. Det är en enkel kedja av överenskommelser som, om Gud vill och röven håller, resulterar i en liten ny häst. 

 

Men...

 

För vems skull hoppar testryttaren upp? Det är helt krasst det det hela kokar ner till. Det är inte för hingstägarens skull. Två kvar. Det är inte för Nämnden/Avelsföreningens skull då den inte är ett självändamål. Återstår stoägarna. Det är för vår skull testryttaren behövs. Att komma med en lägesrapport till alla om som inte kommer att kunna "känna av djuret" själva. Nämnden äger rapporten (antar jag) och är där på avlarnas uppdrag (förutsätter jag). Ergo - var är vår rapport? Och NEJ, det räcker inte men en skriftlig prydlig variant. Vi åker dit eller lyssnar in för att HÖRA vad testryttaren säger. Egentligen behöver jag inte försätta, eller hur?

 

En annans sak som söker mig är att det tydligen är ok med censurens kalla låga, eftersom det är synd om hingstägarna (???). Då plötsligt är den svenska nationalskatten med total och jämlik transparens ett minne blott. Vi är alla jämlika utom några som är mer än vi andra.

      Jag har ärligt talat lite svårt med det där med bedömning av engångskaraktär på unga djur över huvud. Det gäller för mycket och de förbannade siffrorna hänger med i all evinnerlighet. Men nu var det synd om någon och då slapp vederbörande. Vi är kvar i Sverige så nu vill jag veta - När är det synd om mig?

 

Fnissa du, ja det är verkligen hysteriskt roligt. Nästan lika kul som kvinnokampen i övrigt. Dra vilka paralleller du vill. Men från och med nu ser jag ingen anledning till att en häst som lyckats klämma in en Kl III ska vara offentlig då den heliga offentligheten de facto är död. 

 

Backa AVN. En gång är ett försök. Två gånger och mer är en bevisad oförmåga att lära "försök och misstag".

 

 *Slut Hint.*