ZÜCHTEN HEIßT IN GENERATIONEN DENKEN

Det som står här ovan är en av de absoluta hörnpelarna i avel oavsett sort. Det är ett helt tänk och klokskap i en enda mening. Fritt översatt:

AVEL ÄR ATT TÄNKA I GENERATIONER

Vad innebär då detta? Här är lite tankar kring detta berömda citat:

På sitt sätt kan man säga, att det man gör är att man arbetar fram det man vill ha.
Om det är så att ditt mål är att avla fram en skäckfärgad råtta (Ratus Ratus) och du har en vit hona så får du försöka hitta en homozygot korrekt färgad hanne. Om det inte går, i alla fall en heterozygot skäckfärgad, eller kanske en som har lite fläckar på vit botten. Para, spara det som innehåller mest av det du vill ha, para igen osv. Efter ett antal generationsskiften kan du ha lyckats avla fram det. Eller snarare - du har byggt upp det du vill ha.

Det viktiga är att - Du har en utgångspunkt A (stoet, eller mer exakt hennes gener) och du har ett mål B (som kräver en annan uppsättning). Då är frågan hur man tar sig genetiskt från A till B. På samma sätt som ovan självklart, men man har en väldig massa fler parametrar och väldigt mycket längre tid att vänta. Och ett "väldigt" till och det är känslor. Det där sista är på både gott och ont. Det är ju underbart att man kan älska det man nu trots allt har, men det är opraktiskt om det inte är det du behöver för att komma framåt. Eller ännu värre - gör dig blind för det du har.

Säger som många gånger förr - älska din häst av hela din själ, men gör det för det den är och inte det du vill att den ska vara.

Alla individer för inte aveln framåt, i alla fall inte just DITT framåt. Det är ingen förolämpning utan bara ett faktum. Tillbaka till råttorna - De i kullen som inte blev ett steg i rätt riktning får man hitta nya hem till där de förhoppningsvis blir högt älskade. Kanske har du råkat få fram en extremt intelligent individ som någon annan vill tävla agility med, vem vet? Det centrala är att den inte har i din avel att göra om du inte är beredd att ändra ditt mål, alltså B. Inget ont i det, men det ska var ett medvetet beslut.

Det värsta man kan göra egentligen är blanda ihop B med <3. Det är kardinalsfelet och tusan så svårt att undvika.

En sak vill jag inflika här. Det verkar ibland som om det är något slags skam att vara "hård" (?) mot sin häst. "Den är ju så fin" och "Man måste älska dem som de är" och annat, i detta sammanhang, trams. Det spelar ingen roll hur mycket du älskar din framavlade utställningsråtta, den blir inte skäckfärgad av det. Och din häst blir inte ett GP-ämne. Acceptera det bara. Allting blir så mycket enklare då.

Det är nu det känns som om det är dags att föra in stofamiljerna i resonemanget. De är lite av den heliga graal när man avlar. Jag kan skriva några km text i detta ämne sedan. Det jag vill ha fram här är hur viktiga de är för A och därmed B. Om du har ett starkt möderne blir det i all enkelhet så mycket lättare att göra ett tydligare "avstamp" när man väljer hingst.

Även hingsten har ett möderne, men det är (enligt min mening) inte lika vanligt att det slår igenom tydligt i avkomman. I det fall det gör det har det oftast påverkt hingsten mycket och därmed också hingstlinjen.

Jag är väldigt tjatig när det gäller att förstå vikten av att ha ett tydligt mål när man avlar. Men viktigare ändå, är att veta hur pass realistiskt det är att ditt sto ska kunna leverera det. Det är egentligen helt ok om hon inte kan det, bara du är införstådd med hur många generationer denna genetiska klump behöver innan du är där du vill vara. Om det är, säg ett barnbarnsbarn (gissning) kanske man bör avstå. Förslagsvis använder man då en individ som är närmare B eller kanske tom ÄR B.

Och plötsligt finns det helt nya mål = Ny A med nytt B Och det är exakt HÄR kära känner, som det hela lyfter till magi.

Fortsättning följer...