Allting åldras. I lite olika takt, men i alla fall. Visst kan man se till att slåss med allt man har, men i grund och botten är det som att slåss mot gravitationen. Den vinner och så är det.

Vi människor blir äldre än nästan alla djur vi har i vår närhet. Så risken är överhängande att man kommer att bli tvingad att ta ett av de där besluten, ni vet. Frågan är alltid när och varför. Och här är det nog tvunget med en parentes.

(Det jag nu säger gäller ingen speciell, det finns ingen måltavla eller rätt och fel. Allt det jag nu säger är bara en insikt jag och många andra har fått. Om du är en så toppen. Är det nytt så välkommen. Tycker du jag har fel så är det helt ok. Det är aldrig och har aldrig varit min avsikt att såra någon. Om så ändå har skett vill jag förbehållslöst be om ursäkt. Just det vill jag aldrig göra.)

Med det sagt skulle jag vilja komma med en hyllning några som ofta ses som en belastning, högriskgruppen för en enkel på lastbil söderut. Ni vet vilka jag menar Stona som inte tar längre, hon som inte längre håller för tävling, avelsstoet som (handen på hjärtat) helt enkelt inte lägger tillräckligt avkommor och många fler.

Ofta kan man se dessa ston falla ur fullkomligt när deras liv ändras. De betäcks eller tävlas inte mer och man har som människa lite olika idéer om vad man ska göra nu. Det finns en ekonomisk faktor här och den får man inte underskatta. Det är dyrt att ha häst i all enkelhet. Och om man då inte kan "använda" den så sjunker förstås motivationen att behålla henne.

Detta är Hilda!

Nu får jag be att få klargöra en sak till. Jag tvekar inte ett ögonblick att ta bort ett djur om det behövs. Efter att ha gjort resan från vegetarian till fårbonde kan jag ärligt säga en sak - Det finns värre saker än att dö. Exempelvis ett smärtsamt liv.

Men nu har vi henne här, vår hedersmärr. Hilda fick det bli som sagt och tyvärr lägger hon inte så bra föl. Det fanns förhoppningar och de har grusats. Hon är en matrona som älskade sina föl.Lite ordning och reda omkring sig på ålderns höst vill hon ha,så den som missar ett struket öra bör fly.

Vad gör vi nu med Hilda?

Man kan anse att hon är onödig och det är sant så tillvida att hon inte producerar,Men då ska man komma ihåg att det finns en sak som ingen kan göra bättre. Hon kan skänka frid. Ingen kan på samma sätt ha fullkomlig kontroll på uppförandet hos 10 2-åringar som Hilda. Förmodligen märker du inte ens att hon gör något. Det är bara att traska runt i hagen och inbilla sig att det är jag o-stora-hästmänniska som lyckats igen när Hilda fridsamt står bakom mig och lägger elaka-örat mot den som teoretiskt kan ta ett felaktigt steg mot mig.

Varför verkar Hilda så nere?

Om vi tar bort allt det uppenbara med veterinär som nummer ett, så finns det en sak Hilda bara inte mäktar med - Att inte ha en uppgift. En märr (eller vilken häst som helst) som gjort en sak en lång tid vänjer sig vid hur världen ser ut och vad som krävs av en, Den finner sin plats kan man väl säga. Om den uppgift Hilda skaffat sig rycks bort hamnar hon i Limbo. Inte så konstigt.

HÄSTEN i mitt liv hette Utimona. Hon kunde inte få fler föl, var svår att hålla hull på och allmänt nere. Vi bestämde att det var dags. Vi hade boxplats så det skulle komma två åringar. Nåväl, de kom, fulla av sig själva som bara unga däggdjur kan vara. Det var som om någon kastat en förtrollning över Utti - min Hilda. Tio år försvann, vikten gick upp, hon betedde sig med en pondus och självkänsla jag trodde var borta för alltid.

Jag tänker inte påstå att livet var som en räkmacka för ungdomarna. Men en gåva fick de med sig. De visste precis exakt vad som gällde här i (häst-)världen och med vilken hastighet påminnelsen kunde komma annars. Vi hade frid. Alltid. Det var verkligen mäktigt att uppleva. Så skulle småttingarna vidare. Efter några få dagar började Utti rasa. Då valde vi att ta bort henne och begrava henne på den plats där hon dagligen gett småttingarna dagens första hugg i pedagogikens namn.

Hilda behövs!

Jag ville berätta om en av flera Hilda i mitt hästliv därför att vi så ofta inte tänker på, eller kanske helt missar hur viktiga de är. Som det där med beten. I en del flockar är det kaos, kanske tom direkt farligt. Jag tror, helt ärligt,att en Hilda gör skillnad i många fall. Eller på en lösdrift med unghästar. En eller två Hilda kan vara väldigt tydliga med livets regler på ett sätt som jag som människa inte kan.

Har du Hilda?

Var rädd om henne och se till att hon har en uppgift. Hon kommer att ge dig oändligt mycket tillbaka. Det mesta kommer du inte att märka för det är allt hon ser till inte händer. Man kanske inte ens saknar sin Hilda innan hon är borta.

Hylla Hilda!

Låt oss uppskatta och höja statusen på Hilda. Hon skänker oss så mycket Hon är hörnpelaren i din flock. Den som har koll på läget så att trötta små föl och hungriga mammor kan få frid. Hon kommer att trimma ner tuppkammen på ungdomarna åt dig så du aldrig märkt att den växt. Vad är inte det värt? Så du ser - Hilda är ingen kostnad egentligen. Hon är en investering.