Stopp! Vänta! Sluta inte läsa nu! Det här kan visa sig vara mycket mer underhållande än du anar. Ge mig en chans, ok?

 

Till att börja med, självklart gillar vi olika och det är bra så. Vidare blir detta en ganska stor smula subjektivt, men jag kan bara vara jag.

 

Så.

 

ALLT börjar bakifrån. Många gånger har jag stått bredvid och förundrats över hur fixerade folk kan bli över ett par praktfullt vevande framben. Högre och högre kommer två pumpande karpus och i samma takt sjunker ryggen och aktiviteten bak liksom ebbar ut. Tänk en korsning mellan en banan och en bönsyrsa så förstår du hur jag menar. 

 

Att premiera fronten är kostsamt om man ser till rörelsemönstret. Nu är det förvisso så att man vill ha en (dressyr) häst som är lätt i fronten och ett uttrycksfullt framparti är absolut inte fel. Men. Först måste baken vara på plats. Annars blir det banan-syrsa. 

 

Som avlare är det min uppgift att försöka skapa en så bra individ som möjligt. I "bra" ingår att försöka se till att hästen är optimalt bygd. Jag kan inte nog understryka hur viktigt detta är! Vi begär rätt mycket av våra hästar. De ska kunna utföra en hel mängd rörelser tillsammans med oss. Aveln har fört oss dit att vi oftast har väldigt arbetsvilliga djur. De har skalle att arbeta och nöta, bjuda mot nästa hörnpassering. Om de då också ska arbeta MOT sin egen exteriör så blir det inte bra. Det är inte snällt heller.

 

Tillbaka till baken. Här sitter motorn, som av naturliga skäl inte får vara för liten. Nu måste kraften som finns här på något sätt passera genom ryggen på ett sådant sätt att den kan lyfta ryggen och därmed framdelen. Här föredrar jag ett långt sluttande kors (ja, jag älskar Weltmeyer). Man får liksom en tjuvstart för att kunna välva länden uppåt och börja bära och balansera framdelen. En häst med plant kors måste vinkla mycket mer själv för att uppnå samma valv och startar därmed från ett underläge.

 

Med ett sluttande kors följer en mindre vinkel mellan bäcken och lårben. I alla fall om man planerat att ha bakbenen under hästen i rörelsen. Om sagda vinkel är litet och jag får mitt sluttande kors så kommer den hästen att ha sina bakben på plats under hästen alldeles arbetsfritt. Möjligen tar du bort möjligheten till stora kanske entaktiga jättekliv, men i min bok är det en fördel. 

 

Liten vinkel mellan bäcken och lårben följs oftast av en liten vinkel mellan lårben och skank. I en del fall även av en krokhas. Det har jag inget emot bara inte kotorna är veka också. Det blir så komplicerat då.

 

Var hittar man då det jag gillar? Weltmeyer har jag redan nämnt. Honom betraktar jag som en ypperlig morfar, en av de bästa till och med. Men man får mycket annat på köpet, så jag skulle säga att han är bästa tänkbara början. 

 

En annan är Jazz, som gärna lägger små vinklar i bakkärran. Men här finns ett aber. Jag gillar inte när benpiporna är långa och det händer ibland här. Jag är osäker på vilken praktisk betydelse det har utöver hållbarheten. Min gräns går där hasspetsen kommer bakom sittbensknölen när benet lyfts. Det stör mitt öga i all enkelhet och det är trots allt så att jag betalar. Enligt min högst personliga uppfattning kan man se detta hos exempelvis Johnsson och Bretton Woods. 

 

Kuriosa i sammanhanget är att uttrycket "vinklad has" numer har ersatt "krokhas" av någon anledning. Dessutom är det som kallades just "krokhas" för säg 25 år sedan numera ses som full normal. De som kallas "vinklade"börjar lite smått närma sig idealet för en Schäfer. (Det där sista var tänkt som ett skämt, ok?) 

 

Fortsättning följer om intresse finns.