För sisådär 30 år sedan var det dags för det öde som drabbar alla högstadieelever -PRAO. Jag är född och uppvuxen i Hässleholm och far min var god vän med Bruno Albinsson. Han som startade och ägde Tullstorp. 

 

Veckan jag var där var jag till viss begränsad nytta då allt fokus låg på Proven. Bruksproven. Det där stora största där de riktiga hästarna skulle visas full force, just det begrep till och med jag. 

   Rapporter inkom under veckan. Det såg bra ut, det gick riktigt bra, det gick jävligt bra, han vann, han vann hela skiten! Det var en magisk 7-dagars, vilket egentligen är rätt märkligt då jag då inte ens sett djuret i fråga ens på bild. 

   

Men det var något som tändes just där och då. Något en förläst och permanentad tonårstjej med egen fd galoppör knappast förväntat sig. Något som blivit långt mer än ett intresse eller hobby. Ett sätt att tänka och vara som i väldigt hög utsträckning definierar vem och vad jag är. I förtroende sagt är det några av de delar av mitt jag som jag är mest förtjust i, men det är en annan avdelning.   

 

Under en period var folket på Tullstorp vänliga nog att helgvis tolerera mitt förvirrade tonårsjag. Utan tvivel en bedrift i sig. Nu var det inga mer avancerade uppgifter, men än att jag än idag är jag direkt bra på att putsa träns och rulla benlindor.Vidare stövryktning av vänligare djur under övervakning och ibland, när vi kände oss lite wild and crazy, hantering av hingstar på plats. Cheer Guy, Colani och Magari minns ingen längre men Vancouver, Allegretto och Martini är lite häftigare. Golden Age of Schwedengang *) om man så vill.

 

Första bruksprovsdagen i mitt liv var när Allegretto gick ut som start nr 1 08.00, löshoppning, stora ridhuset. Han satte 10-10 och alla vi fem i ridhuset jublade. Först så här i efterhand har jag förstått hur stort det var. Det var ingen riktigt snäll ribba att lägga, men det var ju ingens fel.

 

Och på Tullstorp träffade jag Henne. Hon, stoet före alla andra, den som varenda en av världens hästar automatiskt vägs emot. Utimona 13070 e Utrillo-Excellens. Ägare och uppfödare; Janne Nilsson, den första riktiga hästkarlen jag stött på. Barnbarn till hans stamsto Sippan. 

    

Det var ödet / bonntur / slumpen / *valfritt* som gjorde att när jag sökte sto för första gången behövde Janne pengar. Han hade en dotter e Cheer Guy och ville köpa Trainer's Seat xx och därför blev det så. Ändra vilken parameter som helst och livet som uppfödare hade blivit annorlunda och det är inte ens en överdrift. 

 

Utimona lärde mig vad det är att vara uppfödare. Vad avel är, på gott och ont. Låter högtravande kanske, men det är helt sant. Numer kan jag se henne tydligt men klart förbättrad i barnbarn och barnbarnsbarn. Det är lycka i generationer! Och är så än idag.

 

 *) För de yngre läsarna som inte var helt med på 70 och 80 talet så var Schwedengang något oerhört eftertraktat då våra svenska halvblodshästar var hårdvaluta i hela dressyrvärlden. Vi exporterade drösavis med dressyrhästar till Tyskland, Danmark, Schweit, USA m fl...