Läktarexpertisen

 
Det är sällan trångt på läktaren för en speciell sorts människor (=oss). Men samtidigt får man förstås inte vara gnällig. Om det nu finns en läktare, så wow, typ. Det ökar samtidigt dramatiskt chansen /risken / möjligheten att det är fler än de absolut närmast sörjande på plats. Man kan väl säga att det går från noll åskådare (Hjördis oräknad), till någon enstaka person till.
 
Men när det börjar bli lite mer som står på spel kan det bli så pass trångt att man kan höra vad andra säger Det är lite mer ovant att hantera. Skarpt läge således.
 
Varför, undrar nu någon? Jo, för man kan råka höra vad de säger. De jävlarna.
 
Ingen missade ironin ovan hoppas jag, men som vid alla försök att vara lustig finns det lite sälta i botten. Det är inte alldeles enkelt att tala med dem man inte känner. Vi har alla en väldig massa ömma knappar som ingen får röra.  Om det då är någon som dunkar på dem med full kraft, kan situationen bli verkligt komplicerad. 
 
Tillåt mig ett exempel som är alldeles jättesant. Klavertrampare för dagen, var jag (självklart)
         Flyinges hingstvisning. Fullt ridhus, två nummer kvar. Kompisen bredvid vid åka lite tidigare för att skippa köer. Klokt tänkt. Men jag säger då att jag vill stanna och titta på Akribori. När min förbluffade vän undrar varför, svarar jag att jag bara måste se en hingst som kunnat få 170 ston på en bild i tidningen. Olyckligtvis tystnade musiken samtidigt och en kvinna som sitter på raden framför vänder sig om och försöker sig på luftburet mord. Inte så lyckat, även om jag ärligt talat står fast vid min uppfattning.
 
Men visst är det synd att vi är så vansinnigt dåliga på att diskutera. Idag är jag väldigt nyfiken på vad kvinnan med laserblicken såg hos Akribori. Eller vad hon hade haft att säga om mina hingstval.
 
När man då hamnar i en grupp som pratar måste man känna in sig med yttersta försiktighet. Vem är du? Vad kan du? Vad har du, och allt det där andra. Man kan inte säga det första som slår en när t ex en hingst kommer in på Bruksproven. Om det är någon som har aktier i djuret, och man sitter där och helt glatt undrar vad i fridens dar den där, gör här? Det blir, samanfattningsvis, lite dålig stämning då. Och oftast har "offret" ett utmärkt minne i sådana här fall. Självklart har jag testat det också (suck) och avråder från experiment av det slaget.
 
Men egentligen tror jag att man på sikt förlorar på att agera på detta vis. Vi behöver fler ögon att tillgå. Det tror jag gäller i stort sett alla som håller på med hästar och det finns väl knappast ett bättre ställe att hitta dem på.
 
Ett exempel till, som är rent hittepå. Anta att någon säger till mig att de tycker illa om att ha Nocturne i stammen. Då är första spontana tanken självklart att hugga ut vederbörandes ögonglober med smörkniv. Fast vanligen man måste nöja sig med att gracefullt avsky personen i fråga. Det finns ju lagstiftning mot sådant.
 
Men det finns ju en alternativ respons.  Att inte se detta som ett hot mot mänskligheten, utan en potentiell källa till information. Metoden är enkelt - fråga artigt, gärna lite spänstigt, vad felet är. Och nu blir det spännande! Om det är så att någon bara inte gillade honom, men inte vet varför, så är den personen av noll och intet värde för mig. "Han var för liten"- människan går också bort då det är sakfel (han var minst 173 cm). 
 
Men här kan man också ha hittat ett guldkorn till människa. Det spelar egentligen ingen roll vad man inte gillar, det viktiga är varför. Vi kan vara fundamentalt olika i vårt tyckande, fine, men vi har nått en egen slutsats genom att tänka själv. Nu är jag beredd att lyssna på vad du säger, både om hästen som är inne och andra. Har du använt Härlige Harald? Vad tyckte du om avkommorna till Skuttande Sune, vilket sto la du honom på och hur tänkte du? Visningen flyger förbi och vi båda är lite kunnigare utan större ansträngning.
 
Guld är sällsynt, men man är tvingad leta. För du MÅSTE ha tillgång till andra människors uppfattning, när du går fridfullt på gården och blir hemmablind i lugn och ro. Knepige Kurt är inget hingstämne. Och det blir inte kul när du blir upplyst om den saken officiellt istället.
       Så vi behöver andra för att ge oss en uppfattning, eller förklaring när skiten träffat fläkten på en visning. För att inte tala om hur det är i hingstvalstider. Man står och faller inte med sitt kontaktnät, men det är förbaskat nära.
 
Finns det någon bra slutsats att dra här? Tja, det är nog den gamla vanliga. Vad sägs om att acceptera att vi tycker olika? Det gör ju egentligen inte dig något ont. Men jag tror att för att det här ska fungera krävs det en viktigt sak. Du får tycka vad du vill, men du måste veta varför. Gissningar klarar precis alla. Men ett snack utan förutfattade meningar är guld, jag lovar.
 
Men viktigast av allt är detta - Om du har tur kan främlingar bli kollegor. Om du har ännu större tur (som t ex jag har haft) så kan du få vänner för livet. Och då, kära ni, är man plötsligt väldigt rik..