Den första bruksanvisningen, Human Edition


En tanke slog mig, lite så där försiktigt. Det är inte bara häst-barn som behöver den där nya kontaktytan. Detsamma gäller ju våra små människovalpar också. Fast där är det vanligen försök och misstag som gäller. Jag menar, vi brukar sällan eller aldrig ha en metod på det vis som vi har med fölen. Med något sällsynt undantag då....(Aldrig stiltje i detta huvud..)

När dottern var liten skulle jag försöka lära henne hur man klappar djur. Vi hade hundar, hästar, får mm och då blev det förstås föl och lamm som drog mest. Hur uppnår man goda resultat i Projekt Klappa, med med ett barn? Gärna då så att ingen av dem blev skrämda från vettet? Tid för en övning!

Nå. Då har man ätteläggen framför sig och börjar med att säga att när man klappar djur, vill man inte att de ska bli rädda. Det blir de jättelätt, för att de inte förstår vad man vill riktigt, Men man kan visa och berätta att man är väldigt snäll genom att klappa på rätt sätt.

Man ber telingen att lägga handen på hjärtat. Den ska vi fylla med kärlek och det sker genom att man tar ett djuuuupt andetag. I en skålad handflata håller barnet nu ett rågat mått kärlek.

Man går fram till dagens övningsobjekt och ber den älskade ungen att mjukt och försiktigt smeka in all kärlek som finns i handen. Sen är det bra om h*n berättar för djuret i fråga vad det är man håller på med, lugnt och i trevligt samtalston.
Om det behövs mer är det bara att fylla på handen igen. Och om situationen blir lite för upphetsad beror det på att handen är tom och behöver lite påfyllning. Lätt ordnat ett par steg bort.

Om ni garvat färdigt någon gång, så ska jag förklara vad det här gick ut på.

Om man tar ett djupt andetag slappnar man av, vare sig man vill eller ej. På så vis varvar barnet ner. Handen blir lite varm och avslappnad om man håller den mot kroppen. Dessutom kräver det ett visst fokus.
Om man har en kupad hand så blir den automatiskt mjukare. Man daskar liksom inte med spretiga fingrar, utan drar handen mjukt och fint. Och man gör det omedvetet medhårs, en bonus för alla parter.
Det där med att berätta något för djuret är väldigt mycket enklare för ett barn att förstå än "prata försiktigt". Det är inte helt bra om det råkar bli en viskande sopran.

Om man nu har ett minimum av tur så kommer hästen, eller vad det nu är, att bli lite nyfiken på vad det här är för nymodighet. Inte första gången kanske, men som jag skrev i förra inlägget. Det är barn. Korta och många övningar, sluta när det är kul och fungerar.

Kan fortfarande se framför mig dotterns glädje när det plötsligt fanns ett språk. Det kommer jag att bära med mig som ett litet smycke, resten av livet. Hon har för länge sedan glömt hur hon fick upp sin känsla för djur. Jag, å min sidan, gör det aldrig.