Vi hästfolk talar mycket. Där tror jag nästintill ingen har en avvikande uppfattning. Det är en del om oss själva, en hel del om våra hästar och en väldig massa om andra. Och om vi ska vara ärliga är det sistnämnda lite för ofta negativt Anmärkningsvärt ofta verkar det som om vi kunde ha gjort ett bättre jobb själv. Undertecknad faller i emellanåt i samtliga kategorier, så det är det sagt.

En väldigt stor del av all denna kommunikation sker muntligt. Inte bara för att man träffas och har trevligt utan därför det är komplicerat att föra den skriftligt, så att andra ser. Vidare kan man inte säga vad som helst till vem som helst utan man får försöka komma fram till vilka som deltar i samtalet direkt eller indirekt.

Är vi då det artigaste sportfolket på Tellus' yta, knappast va? Men det finns saker Som Man Inte Pratar Om. Och det gäller att passa sig noga. Man kan få en ovän på en nanosekund utan att ens märka det. Vi provar att försiktigt tala om det...

Till att börja med har varje människa i kontakt med häst en ständigt inflammerad "softspot" som det räcker att ha en väl distanserad utandning i närheten av för att det ska ta Hus I Helvete. Nu hade jag kunnat fylla denna sidan genom att fortsätta skriva här, men jag avstår. Jag vet att ni redan vet.

Andra anledningen är så mycket svårare. Det är någon form av yttrande- och uppfattningsförbud. Ja, det är hårda ord jag vet det, men det är det det blir i praktiken om än inte i teorin. Det är ett par ämnen som där man inte kan uttala sin uppfattning i skrift, därför att det kan bli synd om någon. De är de ständigt närvarande elefanterna i rummet. Med uppenbar risk att bli kölhalad tänker jag ta upp några ändå.

Vi har ett icke föraktligt antal problem i aveln. Sant? Ett antal av dessa är ärftliga. Också sant? Vore det då inte en bra idé att ta reda på och informera om dessa? Nej För Satan!!! Kände ni hur logiken lämnade lokalen? Det kan nämligen bli synd om någon. Och detta från ett folk som inte backar en millimeter från att säga att stallkompisen är fet, ful och dum i huvudet.

Vi tar den rimliga anledningen först. Det är inte alldeles enkelt att belägga ärftligheter bortom allt rimligt tvivel., Det har funnit och finns säkert hästar som lägger anlag för exempelvis OCD. Tror detta är omöjligt att bestrida. Det märkliga är att jag inte får skriva det, säga det eller tänka det. Det är då synd om hingstägaren nämligen och jag ska skämmas som "startar drev". Det är en sjuhävers elefant. eller hur?

Det jag tycker är märkligt är om person 1 fått OCD och person 2 också fått det på samma hingst, ja då börjar man dra slutsatser. Det kan tom vara så att man, Gud förbjude säger detta till person 3 och sen är det igång. Är detta bra? Nej, Går det att undvika?, ja kanske.. Men det måste till något väldigt svårt och det är total ärlighet.

Jag har använt både hingstar och ston där jag vet att det finns risk för OCD. Och ibland har jag fått det och ibland inte. Helt ok i min bok. Jag är absolut villig att ta en risk bara jag vet att det är det jag gör. En given åtgärd blir på t ex att inte korsa "riskdjuren" med varandra. Men som sagt, jag kan bara förebygga det jag känner till, annars blir det plötsligt ren tombola och väldigt trång i rummet som nu börjar bli fullt av elefanter.

Nu tog jag OCD som exempel och inget annat. Det finns så mycket annat. Sköra hovar, snaskig mun, kissing spines, ryggproblem, slinger, sadeltvång osv osv Sånt här blir det rykten av på noll tid. Vi får smyga runt elefanterna och viska.

Men detta blir odiskutabelt djupt orättvist. Den stackars hingtsägare som utpekas som ägare till läggare har egentligen ingen chans att bemöta detta, hur mycket fakta det än finns om motsatsen. En stor det av det beror på att allt är viskat. Så med andra ord måste även hingst ägarna försöka ta sig runt elefanterna. Därtill måste de självklart ha någon på plats i rummet. Inte direkt ett optimalt system...

Men det finns en faktor till i detta och det är hur vi stoägare agerar. Kort sagt är det så att vi får inte straffa de som faktiskt är ärliga. Låt oss hitta på hingsten Hubert. Han är en fantastisk gångartsläggare men lite väl många har navelbråck. Huberts ägare får kännedom om detta och informerar. Den ägaren kommer att få all cred i världen samt en sysslolös hingst.

Stoägare beter sig som idioter ibland (jag med, om någon undrar) Vi kan alltså föredra att använda en hingst som man inte vet vilka anlag som spökar i hellre än Hubert. Den enda "förklaringen" till detta är att om man inte kan sniffa reda på fel på en hingst så betyder det att den inte har några. Typ.

Och här är cirkeln sluten. Ärlighet är kostsamt och ersätts med viskleken och alla dessa förbannade elefanter,